﻿I sammanhang härmed kan omtalas
att den landsförvistes öfverman Benedikt
Rimordsson hade en bror, Joen Rimords-
son, hvilken var en lika äfventyrlig våg-
hals till sjös som Alf, ehuru ej så namn-
kunnig. Okänd medföljde han en gång
ett skepp, då en orkanlik storm uppstod,
hvilken ökades mer och mer, så att
slutligen besättningen började tro någon
stor syndare var ombord, för hvars skull
de fingo utstå allt detta. De drogo där-
för lott och denne föll på Joen, som
knäböjande bekände en hel hop missgär-
ningar. Så fort han kastades öfver bord
stillade sig ovädret. Munkfascikeln, som
skildrar detta, glömmer ej tillägga att
bofven, innan han slängdes öfver relin-
gen, aftog från halsen en tung guld-
kedja och donerade den till sin hem-
bygds kloster. »Och var detta i sanning
en ljuflig hädanfärd», säger broder prän-
tare med salvelse, men det torde nog
råda delade meningar om den saken.